Det är namnet på Wasakårens egna tidning. Tanken är att den ska komma ut med 3-4 nummer per år, tyvärr har det de senaste åren varit lite si och så med den saken. Fast nu finns ju möjligheten att lägga upp den här så det kanske blir lättare. Vem vet?

Michael är den typen du älskar att hata.

Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar". Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Michael där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Michael och frågade honom:

"Hur lyckas du?"

Michael svarade: "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: du har två val idag.

Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör.

Jag väljer att vara på gott humör.

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller att dra lärdom av det.

Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer ock klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.

Jag väljer de positiva sidorna i livet.

"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag.

"Det är det", svarade Michael. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det  ditt val hur du lever ditt liv.

Jag funderade över vad Michael hade sagt. Strax därefterlämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Michael var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Michael utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.

Jag träffade Michael ca sex veckor efter olyckan.

Då jag frågade honom hur han mådde,svarade han: "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?"

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

"Det första jag tänkte på var min ännu ofödda dotter",svarade  Michael.

"Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val.

Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva".

"Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag.

Michael fortsatte: "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas  ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet:"Han är döende".

Jag visste att jag måste göra något.

"Vad gjorde du då?", frågade jag.

"Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Michael. Hon frågade om jag var allergisk mot något. "Ja", svarade  jag.

Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.

Jag tog ett djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften".

Genom deras skratt sa jag till dem:

"Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död".

Michael överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt.

"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer.

Var dag har nog av sin egen plåga". Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för i går.

Den svarta och vita stenen.

Det var en gång en köpman som behövde pengar och lånar dessa från en långivare. Tyvärr blir köpmannens skepp försenade och långivaren kom förbi för att återkräva pengarna. Långivaren går till köpmannen och säger att om han inte betalar sin skuld kommer han se till att han hamnar i fängelset. Men just då kommer den vackra dottern till köpmannen in och långivaren säger att om han får gifta sig med dottern så skriver han av skulden. Köpmannen och dottern vägrar. Långivare säger då, låt slumpen avgöra det hela.

Långivarens förslag är att han ska lägga 2 stenar, en svart och en vit, i sin väska. Om dottern tar upp den vita så skrivs skulden av och det blir inget giftermål. Om dottern tar upp den svarta, skrivs lånet av, men hon måste gifta sig med långivaren. Om hon gör något annat kommer köpmannen antingen få betala skulden omgående eller hamna i fängelse.

Köpmannen och hans dotter går motvilligt med på förslaget.

Dottern ser att långivaren stoppar ner svarta stenar i väskan, vad ska hon göra?

Hon visste att det låg två svarta stenar i väskan, hon kunde nu anklaga långivaren för fusk eller vägra delta. Hon kunde slita upp väskan och visa att det låg två svarta stenar där i och visa att långivaren var en fuskare. Långivare skulle då bara erkänna, men kräva att skulden skulle betalas omedelbart.

Hon gjorde inte något av dessa alternativ, istället stoppade hon ner handen i väskan tog upp en sten, höll den så att ingen såg vilken färg det var på den, sen tappade hon den på marken där den försvann bland alla andra likadana stenar.

Dottern bad om ursäkt för att hon var så klumpig, men sa att det var ju bara att titta i väskan och se vilken färg stenen som låg kvar hade så kunde man lösa problemet.  I väskan låg den svarta stenen, toppen sa dottern då var det den vita stenen jag tog. Dottern fick stanna hos sin pappa, skulden skrevs av och nästan alla var lyckliga.

Skolans utveckling inom matematiken 1950-1990

1950
En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaden är 4/5. Räkna ut vinsten.

1960
En bonde säljer en säck potatis för 25 kr. Framställningskostnaden är 16 kr. Var snäll och räkna ut vinsten.

1970
En delmängd (A) bestående av en säck potatis, kompenseras av en annan mängd (B), bestående av 20 delmängder (=1-kronor). För framställningen åtgår 16 delmängder. Beräkna differensmängden genom att räkna strecken (| | | | | | | | | | | | | | | | | | | |=B) och
(| | | | | | | | | | | | | | |  |=C).

1980
En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaden är 16 kr. Stryk under ordet potatis och diskutera innebörden med din kamrat.

1990
En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaden är 25 kr. Förhandla om hur förlusten skall fördelas. 
  
 

Texten på denna sida härstammar från  en annan (okänd) tidning.

Alla helgonapaddlingen anno 1998

eller

när Zebulon Macahan kom på besök

Det var höst och det kunde ha varit bättre väder, men detta var småsaker i en annars stor värld. Vi hade varit med förut. Solen lyste som vanligt med sin frånvaro och man skickade en stilla tanke till våren som förhoppningsvis skulle komma om ett halvår. Leran på vägen ned gjorde oss medvetna om att det kunde bli en riktigt kul början på paddlingshajken, detta nådens år 1998.

Bilar och människor var samlade och efter en liten stund började man faktiskt se en viss struktur i arbetet. Kanadensarna släpades upp från båthuset, ställningen grävdes fram och sattes fast på kärran, vattendunkar hittades och dammades av. Det enda som man saknade var väl något att fästa kanadensarna med. Rep och spännband var som solen. De lyste med sin frånvaro.

De stackars blad som ännu satt fast på träden viskade till mig som ett ekot från en bra film med herr Eastwood; "improvise, adapt and overcome".  OK, det är väl det som gäller nu så som mången gång tidigare. Upp på vinden och leta. Till slut fann vi både en presenning, lite spännband och sisal (har ingen aning om hur det stavas, dock vet jag att det kan svida ordentligt i händerna efter en dags hårt surrande).

Vi tog oss hela vägen till Jägarvägen där vi lastade på militärtältet med tillhörande kamin och dessutom hade några ordnat fram lite mer rep så att farbror förargelseväckande-beteende inte skulle bli arg om han såg oss på vägen. Två  kanadensare hade lämnats hos Falks i Nåntuna, de skulle väl ändå komma ut på kvällen? Mycket om och men låg nu bakom oss och vägen upp till paddlingens start kunde avverkas till skön värme från Gustafs bils motor, och musiken gled mysigt ut ur högtalarna.

Efter vad som kändes som en timme kom vi fram till en gammal stenbro där vi skulle lägga i. Kanadensarbilen kom och det gjorde också Sixtens pappas bil med en massa scouter och sen skjutsade han oss så snällt tillbaka från Gysinge där målet var så att vi kunde ställa en bil där. 

Ned med packning och i med kanadensarna. Självklart läckte en av kanadensarna och naturligtvis var det en av Knolles kanadensare, men vad gör det när man har en massa silvertejp. Tejpad kanadensare läcker mindre som Zebulon skulle ha sagt.

Sakta kom skymningen och sikten försvann i ett makligt tempo där vi gled fram genom ån. Vassen var inte längre grön och träden stod nakna; å andra sidan: vad kan man förvänta sig i november?

När vi äntligen(!?!) kom ut på sjön var det inte längre något kvar av det naturliga ljuset och öar, halvöar och vanligt land smälte samman till en grå massa av skuggor, men skam den som ger sig. Efter en diskussion kom vi ändå fram till att det var till höger och sen kom vi i alla fall fram till rätt ställe.

Militärtältet kom upp och mat i magen blev det också, fast röken från Annas eld for in i det annars så trevliga fasta vindskyddet.  Mat i magen gör en glad och mätt dessutom. Dock inte särskilt varm och därför var det otroligt trevligt att stå och småljuga vid elden. Vi väntade på Petter & co; vilken tur att det finns mobiltelefoner för annars hade det nog blivit lite svårt att kommunicera med Uppsala.

Vi trodde aldrig att de skulle hitta fram och därför kröp vi ned i sovsäckarna framemot kl 23. Då, efter ett tag,  kom  de efter att ha lekt träskindianer i banjoland. Kul! De ville tydligen inte sova i militärtältet för de lade sig i vindskyddet tillsammans med Anna eftersom hon tyckte att de var för varmt i tältet. Visserligen dröjde det ett tag tills lycktan slocknade så att vi inte längre kunde använda kaminen, men innan dess tyckte Magnus att han skulle ta och pröva på att lägga handen på kaminen. Det ska man inte göra. Det gör ont.

Morgonen grydde och vi med. Frukost, riva tält, packa kanadensare och sen var det bara att ge sig av mot nya äventyr. Ute på sjön upptäckte vi att det blåste lite mer än under gårdagens lugna kvällspaddling. Vi försökte gå så nära stranden som möjligt, men av en outgrundlig anledning styrde kanadensarna hela tiden utåt mot den öppna blåsiga sjön.

Robert upptäckte att ett par tunna träningsoverallsbyxor inte värmer särskilt mycket och fick ett par M59:or på sig ovanpå och sen ett par vantar och en mössa. Då blev han varm och go'.

Kyla och ständig nordlig motvind kan få vilken mage som helst att börja kurra; så ock våra. ”Vi ska bara paddla 1,5-2 km till” sa Anna, fast man undrade när man satt där i kanadensaren ifall hon inte menade timmar.

Till slut kom vi utmattade fram till den lilla udde där vi gjorde I ordning en god grytliknande måltid med lök, vitlök, krossade tomater och grädde. Plötsligt, när man sitter där och njuter sitt goda kaffe, hör man någon tokig människa vråla ”5 minuter kvar ” Det är vid sådana tillfällen man tittar på varandra och undrar om det inte är brukligt med 1 timmes lunchrast. Å andra sidan hade jag inte hört något om någon tidsgräns. Detta påpekades, sen fortsatte kaffedrickandet med lite ordningsställande av matplatsen.

Eftermiddagen bjöd på mer motvind från vårt nordliga vädersträck och det kändes på delar av kroppen som befann sig ovanför kanadensarens reling. Regn, snö, drivis och flygande holländare höll sig borta under hela dagen ända tills vi var c:a 100 meter från ön där vi tänkt slå läger. Då kom lite regn. Å andra sidan var det så lite att man knappt hade behövt nämna det här. Men då hade väl ni, kära läsare, fått för er att vi varit på Kanarieholmarna och paddlat, och det var vi nu inte.

Tältet kom upp snabbt och sen var det en liten eld både ute och inne i kaminen. Som genom ett trollslag tog nu alla och kastade fram sina stormkök, sin mat och sina matgrejor och lika, ja, nästan lika plötsligt fylldes luften på den lilla ön av diverse aromer och gott blev det. Till natten ordnades ett eldvaktschema och det var bara under en kort sekund efter midnatt som elden inte brann alltför bra, men det ordnades till.

Morgonstund har grått väder utanför tältduken. Kylan slog emot en när man stack ut huvudet, men det är därför man har varma kläder. Upp ur sovsäcken, ut och göra ordning frukost och packa ihop alltihop.

När man då satt där i kanadensaren så hörde man på avstånd: bruset! Det var bruset från forsarna som väntade på oss några kilometer fram. Tanken som slog en ganska snabbt var: om det låter ända hit, hur stora och vilda forsar kommer det att vara? Frågan skulle få ett svar, när vi började närma oss forsarna och fann att vattnet ville få våran kanadensare åt ett annat håll än vad vi ville. Vi gick således iland för att kolla av forsarna med fast mark under våra fötter. De lät värre än de var. Fast det var bra fart i alla fall. Den andra forsen var värre, speciellt för de som var tre stycken i en kanadensare, men ingen välte och lite välkylt vatten är ju bara gott, fast kanske inte på kläderna.

Väl framme blev det mat och när vi hade hämtat Gustaf´s bil kom det man hade väntat på, nämligen regnet. Men vad gjorde det nu när vi nästan var hemma? Sedan kom bilar och släpkärran och alla åkte hem mätta, mer eller mindre torra och glada att återse det platta landskapet med domkyrkan mitt i alltihopa.

Seniorer och ledare! Missa inte nästa års alla helgonapaddling, det är kallare, hårdare och mycket mer än ni tror!

Rubbetoft

Spejarna / Knolles

LUFFARHAJK

25 - 26 september 1999

Dartanjang visar vägen.

Hösten hade kommit även detta år. Septemberbjörkarnas gula och asparnas röda löv fick skogen att se ut som om den brann. Molnen svepte lågt över våra huvuden när vi på morgonen den 25 september åkte ut mot Vittinge. I bilarna satt Gustaf, Anders M , Pelle och undertecknad. Trots en liten omväg via Skattmansö, där vi lämnade Anders bil, kom vi ändå i stort sett i tid till Vittinge IP. Sekunderna tidigare hade flera av våra lagkamrater kommit, nämligen Anders K och Johanna. Nu undrar säkert du, kära läsare, som är väl insatt i hur många man får vara på luffarhajken, hur vi fick det att gå ihop det. Vi var ju sex stycken. Elementärt, Anders M gick med utan tävlan, han var ju tvungen att åka hem i arla morgonstund på söndagen.

Lätt förvånade över att det inte var någon gemensam start startade vi klockan 10.40 och hade därmed fem timmar på oss att ta oss de 12 km (fågelvägen) till målet nere i Skattmansö. Lätt tänkte vi och gick mot järnvägen. Efter att i rask takt tagit 4 kontroller satte vi oss ner och tog en förmiddagsfika. Kaffe, munkar och smågodis smakar bra när man gått en liten bit och så särskilt jäktade kände vi oss inte. Efter cirka en kvart var vi på fötter igen och fortsatte vår färd genom skog, över leråkrar som fick vårar kängor att mest se ut som ABBA´s segerskor från Brighton 1974, mest till höjden så att säga. Kontroll 5 var inte heller några problem, men sen upptäckte vi hur illa kontroll 6 låg i förhållande till resten av banan och så måste man ju ha lite lunch i magen om man inte ska bli alltför kinkig. Sagt och gjort, medan de andra fixade en god lunch bestående av pain rich med cantadou och en varm pastasallad stack jag och Gustaf iväg på nya äventyr över åkrar och genom skog tills vi på en gång fann kontroll nr 6 och sen var det bara järnet tillbaka till lunchen, som turligt nog var placerad i stort sett precis bredvid den kontroll som bar nummer 7. Det roliga var att det var flera patruller som passerade oss utan att verka ha den minsta koll på att vi satt bredvid kontrollen. Det lönar sig att kolla kartan lite då och då.

Lunchen uppäten och magarna mätta startade vi vår vandring återigen. Kontrollbeskrivning för nummer 8:a. Kraftledningsstolpen. Kul? Inte mycket! Bushrace genom sly, smågran, lösa stenar och en massa håligheter i marken. Men vad kan göra förutom att göra det bästa av situationen. Jeopardy kan med fördel spelas medan man tar sig fram i terrängen. Fast Pling- plongtaxi har inte pi i sig, för då blir det en ping-pongtaxi och vad är det?

Med kompassen tog vi oss ut ur skogen och i stort sett rakt på kontroll 9 för att sedan springa uppför skidbacken vid Skattmansö. Det var jobbigt så ända in i ... fast sen var det ju ändå slut för dagen, bara sätta upp vindskyddet och ta en kopp kaffe, vila och vänta på att man skulle bli lite mer hungrig och göra upp eld och invänta alla de andra som sprang omkring ute i skogen. Vi missade maxtiden med 9 minuter. Bittert? Japp!

Kvällen bjöd inte på några direkta överraskningar förutom den stora, nämligen att Erik kom ut, hälsade på och sov över. Jo maten var ju en överraskning, färsk pasta med en otroligt god räk-, kräftskjärts- och musselsås. Pastan blev lite degig, men det vägde såsen upp. Småprat, skratt, eld, duggregn, så kan man väl sammanfatta den fortsatta kvällen vid slutet av skidbacken.

Söndagsmorgon men var hade solen tagit vägen? Inte visste vi, men upp kom vi och mat fick vi och tur var väl det eftersom vi under natten återigen blivit lätt hungriga. Eftersom vi kommit in först på lördagen fick vi starta sist på söndagen så som det alltid varit, nästan alltid i alla fall. Kontroll 1 på söndagen satte våra musikaliska talanger på svårt prov. Blåsa melodier på flaska. Det blev en besvikelse, likaså blev eldning som kontrollen efter innehöll, men sen började det lossna och vi hade på några kontroller längre fram de bästa resultaten, men det kändes dock inte så tryggt som det brukar göra. Koka ägg, fiska burkar, förklara hur scouter och ledare bör vara, leta frukt och lite till avhandlade vi med ackuratess. Vid sista kontrollen kunde vi se kyrkan vid vilken en azurblå Saab 90 stod och väntade på oss. Vid kyrkan var också målet för tävlingen. Spänningen steg i och med att Bernt läste upp resultaten och när han läste upp att Lucas från Wasa kommit tvåa så släppte all spänning. Återigen fick man gå fram och ta emot den någorlunda blanka kaffepannan som segrare i denna, årets viktigaste tävling.


"En gång var jag en pojke som byggde slott av sand. Men jag var hellre vid havet med metspöt i min hand. När andra blev studenter och fick stora A:n. Slog jag på gitarren och tyckte det lät bra. Vår skola var skivaffärerna, vi hängde vid grammofonerna. Vi skrek över telefonerna, kom ut, kom ut, kom ut kväll."

Karusellkvällar, Eldkvarn

Dartanjang
genom
Rubbetoft